Barbrotankar - 2000
Den 26 nov 2000
Jag har sjungit med Jonas Gardell och Liza Nilsson!
Jag har sjungit med Jonas Gardell och Liza Nilsson! Det hände i förrgår. Ja det var ju 3999 andra där också dvs det handlade om Toner för miljoner i Globen. Jag kan inte säga att kan sjunga men jag kom med för sonen går på musikfriskola här i Örebro. Jag trodde att jag anmält mig som medföljande ompysslande matgivande mamma - men nej - jag blev inplacerade i stämma (1 sopran). Jag tänkte att då får jag väl prova det då. Vi övade lite under hösten och i lördags tog 320 elever föräldrar och lärare bussen kl 5 på morgonen och reste till Globen. Vi övade och sjöng sammanlagt 14 timmar...Fångarnas kör... Higher... Freedom... och allt möjligt pampigt.
600 000 personer sjunger i kör i Sverige! Det är en folkrörelse! Inte visste jag det. Jag tror att resultatet blev bra. Ska titta och lyssna den 15 december när Tv inspelningen sänds. Det som var bra var att jag gjorde något som jag absolut inte är bra på. ( Jag har gått en Alla Kan sjungakurs för 5 år sedan - men har inte sjungit något efter den kursen och innan dess hade jag inte sjungit sedan 1984) Jag bara följde med och gjorde som jag blev tillsagd. Jag begriper nästan ingenting av noterna... men tog i för Drottningen och fosterlandet när jag skulle och softade när det var dags för det...
Om vi nu ska prata stresshantering - som ju hemsidan ska handla om - så är det här med att sjunga ett typiskt bra exempel på något som vi rekommenderas göra: något annat än jobbet, något som kräver vår uppmärsamhet så mycket så vi inte kan tänka de vanliga borde-måste-ska-tankarna. Det är som att göra en resa till en annan del av sig själv och livet och det gör att vi laddar om våra energier...
Arbetet kan bli som en drog. Något vi lever för och söker oss till hela tiden i tankarna. Vi behöver avbrott som stimulerar andra sidor av oss, vår kreativitet privat... inte bara komma på nya smarta sätt hur jobba bättre...Så ge dig hän i något som du tycker om eller gör som jag testa något nytt och se om du tycker om det...
Om du vill sjunga kan du söka dig till någon kör hemma eller vänd dig till Föreningssparbanken ( de sponsrar hela turnén som nu far ut i landet) Det finns något som heter "Prova-på-körer". Där kan du just prova på att sjunga i kör...och sedan är de med och sjunger i Toner för miljoner...
Gå och lyssna om konserten kommer till din ort eller se på TV 4 den 15 december och hör mig sjunga med Jonas Gardell mfl duktiga artister...och anmäl dig till att vara med nästa höst.
Barbro
som känner sig mycket nöjd med att ha antagit denna utmaning och klarat av det
Den 20 nov 2000
Plötslig vuxendöd!
Hm... tänkt här har jag pratat om Japan... och Karoshifenomenet... dvs att människor plötsligt bara faller ihop döda..på kontoret... hemma... på väg till jobbet... utan att man efteråt har kunna hitta något fel på hjärtat... och jag har tänkt att så långt har det inte gått i Sverige... Men nu börjar det komma in tecken på det...
Har vi så förlorat förmågan att känna några varningssignaler alls? Har vi så gått in för att tro att meningen med livet är att prestera och prestera ännu mer? Eller att saker är så mycket viktigare än ett lagom tempo, tid för relationer och stunder av glädje och lek? Det är verkligen en fälla vi lever i. Vi har höga kostnader för att bo, äta, klä oss och ta oss till jobbet i dyra miljöförstörande bilar. Det är inte så lätt att hoppa av...
Jag vet ingenting om dessa unga människor som lyfts fram i pressen som exempel på denna plötsliga vuxendöd. Men jag vill lyfta fram vikten av
- Återhämtning och gå ner i varv! De som arbetar med rehabilitering av "utbrända" (urladdade) personer säger att en sak som de har gemensamt är att de gått på högvarv väldigt länge. Kanske flera år utan att ge sig tid för återhämtning, göra ingenting, se till att bara vara och göra det som ger dem glädje utan att vara nyttigt.
- Att ta hand om sin kropp genom t.ex. motion och se till att sova regelbundet och tillräckligt. Motion i lagom doser gör att stresshormonerna kommer ur kroppen på ett naturligt sätt. Sömn gör att kroppen kan rensa ut gifter vi fått i oss genom den inte alltför rena maten vi äter och börja bygga upp våra celler igen
- Om du kommer in känslor av att inte kunna påverka, att livet är dig övermäktigt och du hela tiden drivs av krav och uppgifter utifrån - försök hitta rodret på din båt igen. Ta kommandot genom att tex analysera vad som stressar dig och sedan skriva upp 5 saker du kan göra åt det. Om det så är 1 cm om dagen du förändrar ditt liv blir det hela 3 dm på en månad.
- Fundera över meningen med ditt liv. Våga tro att du fötts till planeten för att ha roligt. Ha tid med vänner, kärlek, en hobby som inspirerar dig. Våga vara en fritänkare och befria dig själv så mycket du kan i vardagen från måsten, borden och onödiga materiella lustar som gör att du måste arbeta så mycket. De som varit med om Nära-Döden-Upplevelser säger att meninen med livet är att 1. Växa och utvecklas som människa. Lära sig med glädje vare sig det är hur man är en bra mamma, skicklig silversmed eller kvantfysiker. 2. Växa i och till kärlek! Kärlek till sig själv. Kärlek till de närmaste omkring mig i vardagen och kärlek till de som jag ännu inte känner eller till och med betraktar som underliga eller "fiender". Och naturligtvis kärlek till naturen och den fantastiska planet vi bor på.
Barbro
som mer och mer bär en känsla av att nästa steg i mitt liv som utbildare och författare är att prata just om meningen med livet. Att stötta människor. Att få oss att inse de omätliga krafter vi har inom oss som vi kan skapa bra liv med för oss -och för alla runt omkring. Att vi ska låta glädjen fatta besluten i våra liv. Vill du bli ytterligare peppad läs då Nelsons Mandelas vackra tal och andra citat.
Den 17 oktober 2000
Våga fråga och säga vad du ser.
Många gånger förstår den som är på väg att bli sjuk av stress inte att den är på väg rakt in i en vägg... Vi människor är mästare på att förvränga det som händer oss, att förneka och förminska de tecken på stress som vi faktiskt har.
De som står bredvid ser det kanske tydligt... men vi låtsas som om vi inget ser... Vi känner att vi kanske lägger oss i... Vi fruktar att den andra ska bli arg... eller vad det nu är... Jag vet många människor som nått viktiga vändpunkter i sina liv när någon på ett kärleksfullt sätt har ställt en fråga eller påstått något...
Jag har själv en god vän som bränt ut sig. Jag förstod kanske inte fullt ut att han på väg mot det, men jag märkte att han ofta var förkyld. Jag vet att ofta återkommande och ihärdiga förkylningar kan vara ett tecken på att immunförsvaret är försvagat. Jag la inte in hela min tyngd som "expert" på stress och utbrändhet men sa varje gång jag märkte att han var förkyld - Va? Är du förkyld igen?
Han försökte bortförklara det med att han hade flera mindre barn som ofta var förkylda. Jag sa inget men frågade återigen nästa gång det var dags:
- Är du förkyld nu igen? Det är inte bra? Det är inte riktigt normalt...
Nya bortförklaringar från hans sida. Så där höll vi på ganska länge - säkert över ett år eller så. Men jag la mig inte i mer. Han är inte typen man lägger sig....Fast jag kände mig ju dum måste jag erkänna. Men det bara kom spontant och bekymrat.
Det gick fem år! Under den tiden hade han själv insett att han inte mådde, bra varit sjukskriven, gått två behandlingar mot arbetsnarkomani inspirerat av 12 stegsrörelsen, förändrat sitt liv - till det bättre och vi pratade annat när vi hade kontakt. Men så kom det... efter fem år.
- Du det var dina ideliga frågor och påpekanden som fick mig att börja tänka vad jag höll på med. Jag tyckte det var urjobbigt och tycke du var jobbig - men det var frågorna som fick mig att ta tag i hur jag arbetade och levde.
Pust! Det kändes skönt för mig att få höra. Jag har ju ingen lust att hela tiden på min fritid verka i min yrkesroll. Men jag kan ju inte heller se en kär medmänniska gå under utan att kommentera.
Att tänka på om du ska spegla en annan människa som du ser håller på och stressar ihjäl sig eller något annat:
- Fråga dig själv varför du vill säga det. Är det med omtanke om den andra? Eller finns det minsta ton av moraliserande, att du ser ner på personen. Ja då är chansen inte så stor att du lyckas nå fram. Vem skulle inte värja sig för en attack?
- Förvänta dig inte tacksamhet genast eller att den andra ändrar på sig i den takt som du vill eller på det sätt som du vill. Ge den andra utrymme att ta till sig informationen i sin egen takt och på sitt eget sätt. Räkna med att få upprepa budskapet många gånger. Det är inte för inte som det heter "workoholic" på engelska...
- Utgå gärna från jag-budskap. Dvs - Jag tycker det verkar som att...- Jag blir orolig när.... - Det här påverkar vårt förhållande att du.... Jag vill att vi istället.... ( ge ett alternativ)Eller - Hur mår du egentligen? Kan jag göra något för dig? (dvs ge en öppning - om du verkligen vill göra det)
- Boka gärna in tid tillsammans när det är lugn och ro så ni hinner prata färdigt om saken. Fundera på när den andra lyssnar. T.ex. i bilen, när ni promenterar, i bastun osv
- Strunta i Jantelagen och lita på att du har något viktigt att säga den andra.Men minns att var och en av oss har ansvar för våra egna liv som vuxna.Du kan inte ta på dig det - bara göra så gott du kan.
- Sök stöd själv hos andra om personen genom sätt att vara får dig ur balans. Sök stöd för att orka för en rak dialog med den det gäller!
Barbro/
som vet att det här är en känslig fråga. Men som också vet att många har stannat upp i sina liv när de mött frågor, speglingar, motstånd och krav kombinerade med kärlek.
Den 13 oktober 2000 nr 2
Barn åldras av stress.
Stockholm 13 okt 2000 (FLT).Den ökande sterssen i samhället leder till att barnen utvecklar sjukdomar som till exempel ålderförkaldking och diabetes i tidig ålder. Det hävdar svenska läkare som nu varnar för att stressen är på väg att bli ett allvarligt samhällsproblem, rapporterar Sveriges Radios Ekoredaktion.
Peter Vährborg, docent på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, forskar kring barn och stress.
- När barn drabbas utav stress så initieras en rad fysiologiska reaktioner i hjärnan som ger upphov ill kroppslig påverkan och det här utvecklar sjukdomar som till exempel ålderförkalkning och sockersjuka vid 7-8 års ålder, säger han.
Enligt en amerikansk studie har två av tre trettonåringar utvecklat förstadiet till åderförkalkning.
En annan artikel i SvDagbladet idag berättar att en forskargrupp vid Sahlgrenska undersökt 600 barn i åldrarna sex till 13 år. Vart femte barn uppvisade fysiologiska reaktioner på stress som övervikt, deperssioner, tecken på diabetes och kärlsjukdomar.
Enligt Peter Währborg finns det inga enkla sätt att komma till rätta med det han anser vara ett samhällsproblem. Ansvaret har föräldrarna, politikerna och skolan. Han förslår bl.a. fler fysiska aktiviteter i skolan eftersom de skyddar mot stressraktioner.
- Jag skulle vilja se ett ämne på skolschemat om hur man bemästrar svåra situationer och hanterar relationer, säger han.
Boktips: Ellneby, Ylva: Om barn och stress. Och vad vi kan göra åt det.
Natur och Kultur 1999.
Den 4 oktober 2000 nr 2
Nya behandlingsmetoder - med ljud, ljus och frekvenser.
Det jag kunde märka som en trend på Hälsomässan i Sollentuna var att det har kommit flera nya behandlingsmetoder som har med ljud och frekvenser att göra. Jag vet sedan tidigare att munkar i Tibet kan sjunga med överljudstoner som påverkar kropparna med sina frekvenser.
Här fanns flera metoder som t.ex. använder CD med ljud som påverkar chakrorna i kroppen. Jag provade att lägga min hand på några metall"pinnar" som läste av mina energier i hjärnan, skelettet, binjurarna osv. (dvs allt i kroppen)
Där fanns också ett dataprogram kring hjärnan - där man kan lära sig att påverka vissa av hjärnvågorna vi har. Jag köpte det eftersom jag är intresserad av mental träning, hjärnan, thetavågor och annat. Jag har ju själv thetavågor inlagd i musiken på mina kassetter. Thetavågorna hjälper kroppen att balansera hjärnhalvorna så man lättare slappnar av.
Den behandlingsapparat jag använder när jag ger Moxaakupunktur fungerar också genom att den avger ljus med ett visst antal svängningar som i sin tur påverkar energibanorna, meridianerna, i kroppen.
På "vanliga" sjukhus i Budapest, Ungern används ett dataprogram som skannar av energierna på allt möjligt i kroppen - och behandlar med olika frekvenser. De har till och med goda resultat med hjärntumörer och andra sjukdomar vi betraktar som "svåra".
På mässan fanns också Nikkenprodukter dvs. produkter som har permanenta magneter som påverkar kroppen så den får en chans att balanser sig själv.. Det finns madrasser, bälten och skosulor för att nämna några. De visar sig också ha goda efter vad gäller stressreducering.
Barbro
som tycker det är med ljud, frekvens, ljuspåverkan på kroppens energier är mycket intressant och hoppfullt för de som är sjuka.
Den 4 oktober 2000 nr 1
Hälsomässan, kurs för dig som vill hjälpa andra... och varmt tack!
Jag har haft monter på Sollentuna mässan i tre dagar. Det kom cirka 15 000 personer som intresserade vandrade runt och lärde sig om hälsa. Det var väldigt givande för mig och glädjande! Jag mötte kursdeltagare som jag hade redan 1980 och som fortfarande tänkte ofta på mig. Jag är verkligen glad över att få höra det. Kvinnor som faktiskt lagt om sina liv utifrån det jag sa redan då. En av dem har faktiskt slutat sitt arbete på socialbyrån för att arbeta i en blomsterhandel. Jag brukar ofta ta det som ett exempel på något som är bra att göra för den som gett till andra många år... och så träffar jag en som faktiskt gjort det.... Underbart!
Jag träffade många som var sjukskrivna för utbrändhet. Många många fler än jag mött på länge. Jag stöttade, gav råd, höll om, hänvisade vidare och sa även ifrån rakt på sak när jag märkte att det var nödvändigt. - Du måste varva ner! Du verkar väldigt väldigt uppskruvad. Vad gör du för att gå ner i varv i vardagen - ärligt och egentligen?
Det jag märkte var att många som är sjukskrivna upplever att de inte får någon som helst hjälp. De får bara gå sysslolösa hemma. Inget stöd, ingen behandling, ingen som bryr sig. Jag blir ledsen av det och förnyar mina insatser för att hjälpa där jag får en chans har har mina kontakter.
Jag har fått förfrågningar om att ordna kurser för de som vill hjälpa andra att förebygga och komma igen. Så jag ska undersöka de möjligheterna. Jag har erfarenheter både sedan lång tid tillbaka och med bredd. Jag är allätare vad gäller stress och utbrändhet och läser, frågar och går på kurser på allt från akupunktur till arbetsmiljö till 12 stegsmetoden. Jag har ett brett närverk med kunniga människor som arbetar med dessa frågor. Det borde gå att få igång regelbundna kurser. Är du intresserad maila och säg till så jag vet om fler är intresserade.
Jag sänder också en kärleksfull tanke till de anhöriga jag mötte. Anhöriga som har någon hemma som är sjukskriven - sedan kortare eller längre tid - för just utbrändhet. Anhöriga som oroar sig, gör allt för att stötta den andra - men inte vet vad de ska göra. Anhöriga som själva går på knäna och kanske inte orkar så mycket längre till om de inte får stöd, råd och egna behandlingar för att få tillbaka sin livsnergi. Om du är i den situationen... skriv ett inlägg under Mötesplatser och Stötta varandra och se om du kan få kontakt med någon annan i liknande situation. Du kan vara anonym på hemsidan här men be mig förmedla kontakt vid sidan av om du möter någon du tror du kan få utbyte av.
Slutligen ett varm tack för all del kärlek jag kände strömma mot mig i tre dagar. Tack för att du gav mig feedback på att Ninas och min bok har hjälpt dig. Tack för att du säger att kassetterna fungerar och är som ett tryggt sömnmedel. Tack för att du tagit till dig de råd jag gett - och tacka dig själv för att du haft modet att följa dem. Jag är överväldigad och jag hoppas att vi ses nästa september när mässan pågår i dagarna tre igen...
Barbro
som är pigg och inte ett dugg trött efter tre dagar på mässa. Det var ett sådant flyt och så många positiva möten. Det enda är att fötterna är lite trötta fortfarande... men det är peanuts...
Den 21 september 2000
Kvinnor stress ojämlikhet.
18 sept 00 läste jag i Nerikes Allehanda om att stressen utanför arbetet är ett stort kvinnoproblem. jag tar delar ur artikeln:
"De flesta män uppger arbetsplatsen som den främsta källan till stress. För kvinnor är livet utanför jobbet en minst lika viktig stressfaktor. Studier gjorda i slutet av 1980-talet och mitten av 1990-talet visar att kvinnor generellt sett har större utsöndring av stresshormonet noradrenalin. Sett över dagen stiger kvinnans adrenalinhalt kraftigt efter klockan 16 på eftermiddagen för att nå en topp vid 20 tiden.
När Kristina Orth- Gomér, professor i samhällsmedicin och chef för avdelningen för preventiv medicin vid Karolinska Institutet, följde upp 300 kvinnor i Storstockholm i åldern 30 - 65 år som vårdats för akut kranskärlssjukdom, visade det sig att den stress som var förknippad med familjelivet utgjorde största faran för hjärtat.
Men de kvinnor som tog tag i sina problem och som trodde på sin egen förmåga att lösa problem löpte markant mindre risk för återfall, jämfört med kvinnor som tvivlade på sig själva.
..
Hennes generella råd till kvinnor är att lyssna till kroppens signaler, och att sätta sin egna kroppsliga och mentala hälsa först.
- Man ska veta vad man vill med sin tid och försöka lära sig att säga nej.
De gjorde ett specialdesignat behandlingsprogram där kvinnorna stöttades. De som gått programmet hade bättre överlevnad och färre vårddagar än andra.
Faktaruta i samband med artikeln tog upp
Studien pekar på flera faktorer när det gäller riskt för återfall (stressrelaterade hjärt och kärlsjukdomar):
- klass
- stress
- monotoni i arbetet
- bristande socialt stöd och nätverk
- dålig självtillit
- och dålig förmåga att hantera stress, oro och ångest
Barbro/
som påminner sig själv och andra om hur viktigt det är att se till en människas totala livssituation. Att det ibland kan verka som om det är arbetet medan det i själva verket är den totala belastningen inklusive fritiden som är "boven".
Och som påminner om hur viktigt det är med jämställdhet! Att kvinnan också får en chans att varva ner och ladda om när hon är hemma så det inte bara blir en fortsättning på en tung arbetsdag.
Det här är ett hem - inget arbetsläger.
Stod det på en lapp i köket hos en kvinna som hade det rätt stökigt men som kopplade av. Men ibland känns det tvärtom:
Det här är ett arbetsläger - inget hem
Den 21 september 2000
Skämmas och alltid vara stark.
Jag har märkt att en del människor som låter nerslitningsprocessen av sig själva gå för långt kämpar med två tunga S: skam och att de måste vara Starka. Eller är det kanske samma sak?
Fast de ganska tydligt förstår att de är inne i onda cirklar: arbetar för mycket, har ofta återkommande tecken i kropp och känslor som tyder på stress så förmår de inte stanna upp. Kanske är det en kombination av det som händer fysiskt i kroppen när vi blir stressade: vi blir väldigt målinriktade, fokuserare på faran och den får högsta prioritet. Det blir svårt att "hoppa av" och välja ett annat sätt att förhålla sig till sitt arbete och sig själv.
Jag kan förstå känslan av att skämmas. Att man inte vill ställa sig på arbetet, på föreningsmötet eller var det nu är - och säga: - Jag orkar inte. Jag klarar inte av det här.
Själv hade jag inte inte den tanken en sekund medan jag slet som värst som socialarbetare, eller under den tuffa starten när jag började resa runt och hålla föredrag. Jag kämpade bara på för att klara av uppgift på uppgift i vardagen. Men det är att vara hård mot sig själv. Varför kräver vi så mycket av oss? Varför ska vi vara så duktiga, ansvarsfyllda och S T A R K A?
Ibland möter jag människor som är så oerhört tappra, krävande av sig själv... De är sjuka själva (inte nödvändigtvis av stress) deras anhöriga är sjuka eller till och med döende, de har stark ångest bara de går upp på morgonen, huset har delvis brunnit ner, mannen/kvinnan vill göra slut. Allt detta samtidigt - och ändå ber de om ursäkt för att de gråter lite och tror att de är outhärdligt gnälliga för oss andra.
Älskade människa. Påminn dig om att livet får vara lätt och roligt. Att du har rätt att ha det bra också. Att det finns hjälp att få. Att andra faktiskt vill hjälpa dig. Att du får vila, ha svackor, längta efter och få kärlek. En frisk kropp är något du har rätt att ha eller sträva mot... Uppskatta dig själv! Skriv stora påminnelselappar hemma med dina fina sidor, med det du faktiskt har som fungerar bra i ditt liv.
Du är inte mindre karl eller kvinna för att du tar hand om dig och inte låter arbetet eller något annat köra dig fullständigt i botten.
Du är viktig för många - inklusive dig själv.Ta hand om dig! Be om hjälp! Ta emot hjälp
Om du någonstans i dig vet med dig att driver dig över vissa gränser, inte säger ifrån fast du borde ha gjort det för länge sedan - om du kräver av dig att du ska vara stark hela tiden. Fråga dig då:
- Vad är det värsta som kan hända om jag erkänner för mig själv att jag faktiskt inte orkar längre?
- Vad föreställer jag mig är det värsta som kan hända om jag säger det till andra? Om jag ber om hjälp? Är det verkligen möjligt att det negativa kommer att inträffa?
- Vad är det bästa som kan hända om jag "erkänner" att jag faktiskt inte orkar mer. Om jag slutar försöka vara stark hela tiden?
- Om jag inte förmår stanna upp själv - kan jag be någon om hjälp?
Barbro
som med kärlek försöker få människor runt sig att inse att de har rätt att må bra - att sjukskriva sig - att stanna upp i livet för att få ett bättre liv
Den 25 aug 2000
Stressat i hela EU! Handledning ska arbetas fram.
Stress kostar miljarder
Minst 40 miljoner av EU-ländernas 147 miljoner arbetstagare lider av stress på sina arbetsplatser. Kostnad: 170 miljarder kronor årligen samt mänskligt lidande.
Det har den svenske professorn Lennar Levi vid Karolinska Institutet i Stockholm kommit fram till. Rapporten har skrivits på uppdrag av EU-kommissionen som vill lyfta upp stressen på dagordningen. Det är alltså inte bara i Sverige som debatten om stress och utbrändhet på arbetsplatser florerar. EU-kommissionens rådgivande kommitté för arbetarskyddsfrågor har därför bett kommissionen att ta fram en handledning för arbetsrelaterad stress.
Enligt Lennart Levis undersökning uppger mer än häflten av alla EU-ländernas arbetstagare att de jobbar under ett mycket högt tempo och under stor tidspress. Mer än en tredjedel anger att de inte kan påverka arbetsuppgifternas ordningsföljd och mer än en fjärdedel kan inte påverka sin arbetsrytm.
Alla är de orsaker till att många utvecklar olika typer av stressjukdomar. 13% av arbetstagarna klagar på huvudvärk, 17% på muskelvärk och 30% på ryggsmärtor. Vad kan du EU gör mot stressen? - Mycket anser TCO:s ordförande Sture Nordh som lyft fram stressen i arb etslivet som tjänstemannafackets största fråga.
- Bara att Lennart Levi lyckats få kommissionen att ställa sig bakom så konkreta förslag är en bra framgång.
Barbro
som inte vet om det är tröst eller inte att det är liknande över Europa. Jag har skrivit av en artikel antingen i Nerikes eller SvDagbladet från idag. Vet inte vilket...
Den 23 aug 2000
Intressanta skrifter om ett arbetsliv i förändring och hur Yrkesinspektionen
i Örebro arbetar.
Över hela landet finns det kunniga och mycket engagerade människor som arbetar för att förbättra arbetsmiljön. En av dem är Yrkesinspektionen (YI) i Örebro län. De har tillsammans med bl.a. Monica Hahne arbetat fram en metod för att kunna göra inspektioner där YI tittar på den psykosociala arbetsmiljön och dess risker. De har skrivit två skrifter som finns att få gratis på nätet.
Den första: "Ohälsa och negativ stress i ett arbetsliv i förändring" (124 sidor A5) gör en bra sammanfattande analys av förändringarna på arbetsmarknaden och hur det kan påverka hälsan. Lättläst och inspirerande.
Den andra skriften: "Fokusinspektion" ( 98 sidor A5) beskriver hur YI arbetar före och medan de gör en inspektion där med psykosociala arbetsmiljön ( arbetsbelastning, stress, kunna påverka osv). Exempel på frågor som ställs finns med på slutet. Lika lättläst och inspirerande för dig som är intresserad av arbetsmiljö på den egna arbetsplatsen eller som t.ex. fackligt aktiv.
Besök Arbetarskyddstyrelsens hemsida där du kan hämta hem skrifterna.
För kontakt med Yrkesinspektionen i Örebro län:
019 - 21 95 00
Den 12 aug 2000
Minska onödig telefonstress!
Vi människor är ofta vanedjur! Vi bara accepterar. Har du någon gång sprungit till telefonen för att hinna svara innan telefonsvaren sätts igång? Jag har det. Tills jag nyligen stannade upp och undrade vad jag håller på med. Det är ju bara att ställa om antalet signaler. Så jag gjorde det. Istället för fyra har jag numera fem signaler som går fram. Jag kan ta det lugnare när det ringer.
Om du har telesvar vill jag gärna dela med mig av hur du gör så du inte släpper allt du har för händer och fötter, knuffar undan barn och husdjur och förtvivlat letar efter var den bärbara telefonen ligger - i onödan. Du får naturligtvis om du vill.
Lyft luren och slå *132* (inget hörs) slå sedan det antal signaler du vill ska gå fram innan telesvar sätter igång. 1- 9 kan du välja på. Slå därefter #. En röst säger att ändringen är mottagen. Färdigt.
Barbro
som är på jakt efter så stresskapande energitjuvar. De ska bort.
Den 10 aug 2000
Medberoende och utbrändhet.
Jag har just pratat med en man som arbetar med 12 stegsprogrammet.- Minnesota modellen. Han och några kollegor hjälper människor bort från alkoholmissbruk. De hjälper till på olika sätt. En grupp de startade riktade sig till anhöriga till alkoholister. Ett begrepp där kallas för att man är "medberoende". Det kan visa sig på olika sätt men ett är att hela tiden själv leva för att försöka få den andra att förändra sitt beteende och sluta dricka. Allt kretsar kring alkoholisten och vad hon/han gör eller inte gör. (Enkelt uttryckt)
De som höll i guppen märkte efter ett tag att hela - 50% av de anhöriga i gruppen var sjukskrivna för utbrändhet. När de hade gått igenom de utvecklingssteg från medberoende som ingick i "kursen" var ingen i anhöriggruppen sjukskriven för utbrändhet!!!
Jag kommer att samarbeta med den här mannen och hans kollegor i höst. Jag är nyfiken på det här sambandet. Jag kan spekulera i att det handlar om att ge mer till andra, att sätta sina egna behov långt ner på listan - som gör att man kan tömma sina energidepåer och bränna ut sig. Och motsatsen... att man kan återta kommandot i sitt liv och få ny kraft genom att sätta sig själv och sina behov i centrum. Jag hoppas kunna återkomma om det här längre fram
Barbro
som är glad över att själv få lära sig mer om 12 stegsprogrammet för att bättre kunna hjälpa andra som är utbrända (urladdade)
Den 8 aug 2000
Ta semester från sjukskrivningen
En kvinna jag känner som är sjukskriven för utbrändhet sedan åtta månader berättade om något som hon tyckte hade fungerat mycket bra för att komma igen. När sommaren kom flyttade familjen ut på landet. Hon bestämde sig då för att till och med strunta i att komma igen. Hon hade innan sökte lite böcker om utbrändhet, men inte hittat några bra. Istället tog hon helt ledigt och låtsades att allt var som vanligt: Hon hade semester. Så hon vilade denna regniga sommar, hade det skönt inne och läste "onyttiga böcker", romaner och annat lättläst. Hon gick i shorts, fikade på verandan och nu när det var dags att flytta in till stan igen mådde hon mycket bättre. Hon hade till och med tidvis lyckats glömma bort att hon var sjuk.
Jag tycker det var så klokt! Många jag möter är otroligt ambitiösa och gör sitt bästa hela tiden, varje dag - så de ska bli friska så fort som möjligt. Det är i och för sig bra att ha det målet, men faktiskt har jag sett motsatsen. De har tröttat ut sig genom att gå på så många olika behandlingar, massage, terapi, och de har lustläst allt om utbrändhet, gått igenom sin meritlista och försöka hitta ny yrkesinriktning, vattengympat och promenerat. Ibland är ett bra sätt att komma igen att göra ingenting. Bara vara i det lilla och lätta och roliga. Släppa ambitionerna att snabbt komma tillbaka.
Så om du är sjukskriven kanske du ska försöka låtsas att du i själva verket är hemma på långsemester som du gjort dig förtjänt av. Bara äta kokosbollar, bläddra i damtidningar eller Clas Ohlson katalogen eller vad du nu skulle göra om du tog ledigt från din sjukskrivning och bara hade det skönt.
Barbro
som är glad över den rikedom det innebär att få prata med människor som är sjukskrivna och bli klokare genom dem, och som just har skaffat sin första Clas Ohlsonkatalog...
Den 2 aug 2000
Förändringar efter semester
Tänk om man kunde ha det så att man kunde säga upp allt innan man reste på semester. Inte ha någon färdig mall att komma hem till (bostad, arbete osv). Tänk om man sedan kunde få välja första veckan tillbaka. Vill jag bo i den här lägenheten fortfarande? Passar den mig, oss som jag/vi är nu efter ledigheten? Ska jag verkligen ha kvar det här jobbet? Ser jag fram mot att komma tillbaka? Om inte? Vad har jag då där att göra?
Tänk om vi hade modet och magin att förändra våra liv så som vi känner när vi kommer hem… Tänk om magin då hjälpte oss med den nya lägenhet, förändrade arbetet och liksom uppdaterade vår fysiska verklighet till de vi blivit genom ledighetens upplevelser och genom att kliva av vardagens lunk eller jäktade spring. Det var en som reste och en annan som kom hem…
Tänk om vi verkligen gav bort prylar som vi glömt bort att vi hade eller njöt av att slippa - och som studsar emot oss med en suck när vi kommer innanför dörren. Åh nej de gardinerna fortfarande. Det kanske är dags att göra sig av med dem nu? Innan man blir van och accepterar dem. Innan blindhet och vardagens rutiner slår till och vi inte har ork att förändra.
Tänk om vi stod för att vissa relationer nu känns avsomnade. Om vi lät dem vänligt tona ännu längre bort och istället med öppet hjärta komma närmare de som vi nu förstått är viktiga för oss. Bjöd hem dem. Ringde dem och sa att vi tänkt till under ledigheten och insett betydelsen av just den personen.
Tänk om vi följde upp tankarna på stranden, i båten: - Vad håller jag på med egentligen? Vill jag leva så här? Tänk om vi raskt anmälde oss till kursen, sålde bilen, ringde de obehagliga samtalen… just i den utvilade fräscha kraft vi har efter semestern. Eller?
Barbro
hemma igen efter stimulerande ledighet och i full färd med att söka annat boende, ta bilen till plåtverkstaden, göra om kassetter och förändra inför höstens vardag. Livet är härligt!
Den 25 juli 2000
Vi lever i olika verkligheter
Man brukar säga att varje människa lever i sin egen verklighet. Ja nästan att vi varje människa har sitt eget universum. Jag har funderat mycket på det. Men en ganska tydlig bild av att det är sant såg jag när jag var på en full badstrand. Där vistas ju tusentals människor sida vid sida i sin egen värld.
Var och en av dem har kommit dit med sina förhoppningar, sin livshistoria som lett fram till att de är där just den dagen. Den som äntligen har fått komma dit är glad och njuter av varje stund i solen och i vågorna. Den som just förlorat en god vän har svårt att vara där men försöker kanske för att komma igen efter förlusten. Någon är där för första gången. En annan åker bara dit och går till samma hörn av stranden varje dag.
De sitter tätt intill varandra, men låtsas inte om varandra. Grannen sprätter sand på den andres filt, men den bortser från det. De vänder sig ändå inte mot varandra och ingår i varandras liv. Familjerna pratar, leker eller ligger och läser. Var och en med sin bok, som väcker speciella känslor och tankar hos den personen.
När de går hem på kvällen har de förmodligen inte ens med de andra tusentals som fanns där samtidigt. De tänker bara på det de upplevt med sina närmaste och kära.
Vi ser och uppfattar allt olika, genom våra ögon (någon sa att vi inte ens skulle känna igen färgerna om vi för en stund för titta på omvärlden genom en annans hjärna och ögon). Vi har olika erfarenheter, drömmar, rädslor, fördomar och värderingar. Så vi lever verkligen i helt olika verkligheter…
Fast det underliga är att vi alla blir hungriga nästan samtidigt på stranden och trängs på små restauranger i solen. Vi köar och accepterar att äta väldigt lika mat…
Barbro
som filosoferade på stranden
Den 16 juli 2000
Stressad av buller.
Eftersom jag mycket ofta tänker på det här med stress har jag också funderat på det här med stress och buller. Jag har någon idé om att örat, hjärnan, hela vi behöver vila helt från "onaturliga ljud", dvs motorbuller, elektroniska småljud, fläktar som låter hela tiden, kylskåp som laddar om, hög musik på radion eller CD.n.
När jag bodde på den lilla turstorten i Spanien höll de på och byggde på ett lägenhetshotell mittemot från morgon till kväll - men lite uppehåll för siestan. Men de ville få det färdigt snarast för att få inkomster från turisterna så de gnetade på maximalt. I Barcelona är det bilar och åter bilar hela tiden. Hotellet låg vid en livligt trafikerad gata - med ambulanser som åkte. På nätterna var det aircondition som smålät hela tiden.
Buller är ett av de stora klagomålen som medborgarna i EU har. Jag såg ett TV program där bullret togs upp. Alltför många miljoner människor lever störda av bilar på gator och motorvägar och flygplatser alldeles intill bostäderna. Någon utredning med åtgärder var igångsatt i Bryssel för att se över detta hälsoproblem. Störande ljud som vi inte kan påverka äter sig in i oss. Där finns också lyhördhet i lägenhet, grannars stereo, gräl, diskotek som låter sent inpå nätterna eller vad det nu är.
Vi kanske skulle miljömärka, eller skriva in rätten till tystnad som en grundlag? Certifiera bostäder och arbetsplatser? Skolor?
Är vi utsatt för ett ständigt buller måste hjärnan hela tiden "skapa en mottystnad" som gör att vi kan koppla av och fokusera på samtalet när vi fikar ute, eller lyssna till föredragshållaren. Vi märker det först när vi blir utan elektricitet. Då suckar vi lättade till och säger:
-Så tyst det blev!
Vi har inte märkt det ständiga bullret omkring oss. Men det tar av vår kraft att vistas i det.
Ibland kan jag känna en längtan efter att få dränka mig i naturliga ljud. Jag kan inte förklara det logiskt vad det är jag gör. Men ibland när jag tröttnar på stadens ljud här i Örebro ( jag bor så jag hör en motorvägen mellan Stockholm och Göteborg) cyklar jag ut till ett ställe utmed Svartån där vattnet flödar och rinner. Inga stadsljud hörs och det är renande på något sätt.
Jag tror att ett av många sätt att hantera stress är att vara i naturliga ljud en period: susen i träden, vatten som porlar eller vågor som slår mot en strand, höra en fluga surra eller ljudet av sina egna steg (det är inte alltid man gör i en stad), någon som sjunger utan förstärkare eller spelar akustisk gitarr. Eller bara vara där det är så tyst om möjligt...höra vinden blåsa mot örat i fjällen...
Barbro
som tycker om tystnad och natur.
Den 11 juli 2000
Konsten att prata väder?
Det regnar ju sedan ganska många dagar och inte är det varmt heller. Jag själv har varit 15 dagar i och utanför Barcelona. Det var plus 30 grader och sol hela tiden. Jag förstår varje människor där inte pratar vädret. Vad ska de säga?
- Undrar just om vi får sol, molnfritt och värme som i går och förrgårr och förrgårs förrgår...
Hur intressant är det? Däremot mötte jag en kvinna (jag pratar spanska) som kom från Galicien (nordvästra Spanien mot Atlanten) och hon var som jag: hon njöt av plus 30 grader och pratade gärna väder. Där hon bor kan det tydligen regna bort en sommar som här. Så vi pratade väder. Hon och dottern var speciellet intresserade av snö och det här med att det är mörkt flera månader på vintern. Hur klarar man det? Vi hade mycket givande utbyte på tåget av det för oss livsviktiga: sol, ljus, värme, koppla av, slippa spänningar på grund av kyla osv.
Jag kände gemenskap med henne på ett sätt som bara de kan göra som vet att vädret är ett stort lyckohjul som tickande snurrar och ger än det ena än det andra utan att du ens får satsa fem kronor i hopp om att vinna. Det blir det det blir.
Sedan känner jag en annan spansk kvinna som bor i Barcelona och som hjärtligt tycker illa om värmen. Hon har bott ett antal år i Sverige och älskar vårt klimat. Att kunna gå ut och röra sig i naturen utan att svettas i hjäl. Allemansrätten. Även gråblasket i november lyfte hennes själ. Sådant är roligt att höra. Det ger lite perspektiv. Vi är så olika vi människor, men olika behov och preferenser.
Jag gillar svensk sommar även om den är grön och blöt. Det luktar så gott när jag kliver av planet på Örebro flygplats. Det är grönt och luktar speciellt - lite sött...och så den där lite kyliga kvällen som får en att tänka på Jämtland och fjällen. Inte så dumt!
Barbro
som inte fnyser åt samtal om väder och vind
Den 10 juli 2000
Vrålmotionera eller lufsa runt.
Jag har en god vän som berättade för mig hur han håller sig i form för att minska stress. Han tar en promenad varje morgon, joggar lite utmed ån och trixar med en boll. Det lät ju bra. Det var bara det att jag var med honom en morgon. Han var visserligen ombytt till några gamla shorts och en tröja som hade sett bättre dagar, men hans promenad bestod i att han gick en ytterst liten sväng i vanlig takt. Han joggade runt lite i en cirkel några varv och trixade leende lite med bollen och sedan var han färdig.
Jag sa ingenting! Jag hade stått färdig beredd som en sån där som står i startblocken - laddad - för att gå en lång rask promenad. Jag sa inget. Men jag stirrade så ögonen höll på att trilla ur hålorna. Kallade han det där för att motionera??? Det var ju inte ens uppvärmningen på mitt Friskis & Svettispass.
Mina första tankar var att det här räcker ju inte... så löjligt... men så tänkte jag efter. Vad är det som säger att det är mer rätt att kalla det motion när någon joggar så han/hon är högröd, svettas ymnigt och har blodsmak i munnen? Vad är det som säger att det är bättre att trixa med en boll med allvarligt ansikte en hård match?Har de flesta av oss en sträng bild av vad motion är? Är det inte bättre att faktiskt göra något litet varje dag än att helt låta bli?
Gör vi motion till något stort där vi ska klä oss i dyra rätta kläder, med de rätta prylarna? Jag känner mig i alla fall mycket nöjdare med mig själv nuförtiden när jag cyklar min dagliga rund i Örebro. Jag tar trappan istället för hissen och tänker att vardagsmotion är mycket bra.
Barbro
nöjd med sina cykelturer utmed Svartån
Den 7 juli 2000
När tiden blir rund.
När det gått ytterligare några dagar av vår ledighet brukar den där raka tidslinjen släppa - eller hur du nu upplever det här pärlbandet av saker du hela tiden vet att du måste göra. Jag brukar känna hur jag mer lever som i något runt där jag kan ta det lugnare, inte måste hinna med vissa saker. Då en lagom uppgift kan vara att se till att hitta någonstans att äta i en stad, beställa, prata med sonen och äta i lugn och ro. När huvudet inte behöver scanna ständigt för att se om jag har glömt något. Ett samtal eller ett mail.
Barbro
i rund tid
Den 26 juni 2000
Utan klocka på semestern
När jag tar längre ledighet kan det dröja mer än 5 dagar innan jag går ner i varv ordentligt. Ofta behöver jag vara helt utan måsten o tider att passa. Så fort jag har en tid att passa känner jag mig stressad... kroppen säger nej. Den vill inte passa en tid till. Vardagen är för många av oss ett långt streck med tider och presterande deadlines att passa.
Det kan vara svårt att gå ner i icke tid och bara följa kroppens egen rytm: sova när man är trött, äta när man är hungrig, men jag tror det är viktigt att komma dit. En del undrar om det är något fel på dem eftersom de är rastlösa i början. Har svårt att bara vara och tycker att tiden känns som bortkastad... men lugn... det är bara ovanan och hela du som ställer om sig.
Egentligen ska alla som har semester börja den en vecka innan och ägna den tiden åt att gå ner i varv. Så får vi ut mer av ledigheten. Närvi gåer ner i varv minns vi nattens drömmar lättare och de är viktiga budbärare från våra inren. Vardagens detaljer som alltid ska hållas i minnet börjar suddas ut. Det finns de som säger att det är extra viktigt att gå ner i varv långsamt eftersom många hjärtinfarkter inträffar första måndagen på semestern. (Liksom den första måndagen efter semestern.) Så det är som att vi behöver en nervarvning och en uppvarvning i lagom takt för att kliva ur resp i yrkesrollen.
Semestern kan inte vara lika effektiv som resten när vi arbetar.
Skön sommar!
Barbro
Den 19 juni 2000
Vart har getterna tagit vägen i mitt liv?
Jag var i Jämtland och höll föredrag för några dagar sedan. Det var länge sedan jag var i Jämtland på sommaren. Ja på landet överhuvudtaget. Jag tog in med många sinnen och så kom det någon slags vision eller tanke... om hur utarmat Sverige håller på att bli. Vi lägger ner jordbruk hela tiden. Landskapet förändras. Det ska vara minst 100 kor för att det ska löna sig. Ingen har tid eller ork att vårda det öppna landskapet som förr. Jag fick någon känsla av att vi riskerar att få enfald i vårt landskap och natur överhuvudtaget. Bara några få arter kvar och plötsligt undrade jag
- Vart har getterna tagit vägen i mitt och Sveriges liv?
Jag kom på att jag inte sett en get på evigheter. Annat än på Skansen och liknande. Fattigmans ko. Detta lilla envisa, härliga djur som gett oss så mycket under århundraden.
- Och fjällkon. När mötte jag henne senast?
Det står stora präktiga kor av utländska raser i hagarna. Ibland håriga som istidsdjur. Men för mig främmande.
Jag brukar inte vara den som längtar bakåt. Absolut inte! Men det var en känsla som drog förbi ungefär som en doft du kan anar men inte riktigt kan placera. Kände jag saknad över något som jag tror håller på att försvinna? Jag bor här i lägenhet i Örebro och har det bra. Men det är kontrollerade parker och den lilla konstgjorda bäcken (syns på sidan goda råd). Det är odlade blommor som sköts om. Det kändes viktigt att andra verkligheter får finnas kvar parallellt med min stadsverklighet. Verkligheter där tiden inte rör sig så otroligt snabbt och historielöst.
Förändringar kommer ofta lite i taget och då märker vi dem inte. Inte förrän vi lyckas hitta någon gammal referenspunkt. Som ett gammalt foto av oss själva, eller som nu, minnet av getter och fjällkor. Jag vet inte riktigt själv varför jag skriver det här. Kanske i förvåning över att jag mött något som helt glömt bort i min verklighet och förvåning över att jag kände sådan kärlek till dessa djur.
Barbro
Den 15 juni 2000
Stressande försöka vara på flera platser samtidigt.
Alltid tillgänglig? Rädd att missa något?! Försöker du vara på tre platser samtidigt?
På en kurs nyligen pratade vi om den stress som ständig tillgänglighet innebär. Det här att hela tiden ha mobilen laddad, stänga av och på, lyssna av mobilsvar, ringa upp och kunna bli nådd överallt och hela tiden... En deltagare sa att det som gjorde att han inte vågade stänga av var att han var rädd för att missa något... han visste inte vad... men även om det var en plåga med mobilen lät han den vara på... En del har mobilen med och på hela tiden för att de försöker leva minst två liv samtidigt.
Jag minns själv när jag plågades av att ständigt känna att jag var på fel plats och gjorde fel saker. Det var nog mest tydligt när min son var liten och jag ville vara mer med honom samtidigt som jag både ville och var tvungen att arbeta - för försörjningen. Till slut satte jag upp en liten affisch på kontoret där det stod: - Jag är alltid på rätt plats i rätt tid. Vare sig jag arbetar vid datorn, är mamma eller bara sitter och petar mig i näsan.
Om du känner stress och försöker vara på flera platser samtidigt och är rädd för att missa något - försök att resonera med dig själv. Prova de här affirmationerna under en tid och se om det hjälper:
- Jag kan bara vara på en plats i taget. Just nu gör jag det här och då får jag vara nöjd med den prioritering jag gjort. Jag har nu fattat ett beslut som jag håller mig till.
- Tid är det enda som vi får gratis varje midnatt kl 00. Jag har gott om tid.
- Livet fungerar perfekt. Antingen kommer tillfället igen eller så var tidpunkten fel. Jag kan lätt skapa de möjligheter jag vill.
Barbro