Månadens gäst

Längst ner på sidan finner du alla de andra som varit Månadens gäst. Mycket läsvärda tips!

Magnus Callmyr:
- Det går att bli fri från depression.

Stressad, utbränd, utmattningsdepression...
Många människor hamnar i depression när de levt med stark stress under lång tid. De kommer in i onda spiraler.
Och ibland finns både stark stress och svåra upplevelser med som orsak. Magnus berättar mycket öppet och rakt om sig själv. Om hur svåra saker i livet... som hans bland annat hans mammas dödsfall... och för mycket arbete... ledde fram till att han ville ta livet av sig...Men han berättar också hur han arbetar för att ta sig ur depressionen.

Men jag har också valt depression som otema för april månad. För många blir det allt starkare ljuset något som sätter igång motsatsen. Tunga känslor. Mörker. Att inte vilja leva mer...
Jag hoppas att Magnus berättelse kan inge dig som är deprimerad inspiration att söka hjälp... Livet kan vara värt att leva...

1.Kort om dig och din bakgrund.
- Jag är 32 år gammal. För nästan två och ett halvt år sedan resulterade en längre tids djup depression i ett försök till ett självmordsförsök. Jag arbetade då som Marknadschef på dotterbolag till ett av Sveriges största IT-tjänsteföretag. Det gjorde jag fram till den dag i oktober -98 då jag försökte få sömntabletter av min husläkare för att ta livet av mig. Hon gick inte på det. I stället hamnade jag på Danderyds Psykiatriska klinik.

- Tidigare hade jag varit framgångsrik säljare och försäljningschef inom bland annat IT-branschen. Men även andra branscher. Och dessförinnan hade jag studerat till en svensk MBA, Civilekonom, vid Handelshögskolan i Stockholm. Jag var en högpresterande människa. Med höga krav på livet, och framför allt på mig själv. Till slut "föll allting samman" och det höll på att kosta mig livet.

- Från och med oktober -98 har jag varit sjukskriven och arbetat med att ta hand om mig själv och fundera över vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag gjorde ett för tidigt försök att ta mig tillbaka till arbetslivet genom ett eget företag under några månader kring årsskiftet 2000. Det slutade inte så bra.

2. Vad var det som hände? Vad menar du med att allting föll samman?
- När jag tänker tillbaka på mitt liv inser jag att jag hade lidit av depression under några år före -98. Fast det insåg jag inte då. Jag trodde att det var någonting som hände mig någon gång under mitten av 1997. Fast nu i efterhand inser jag att det var bara slutfasen av en sprial som snurrade allt snabbare och tätare mot slutet. Det kulminerade under 1998. Men började som sagt var betydligt tidigare.

- Det finns flera orsaker eller områden som utlöste depressionen. Ett område som hade inneburit mycket funderande, lidande och självförakt, för att inte säga hat, var att jag drogs till andra killar. Jag är gay. Men hade enormt svårt att acceptera det. Jag ville vara heterosexuell. Men det gick inte... Det var jobbigt att handskas med.

- Ett annat område var att jag kände mig ensam. Jag tyckte att jag hade för få vänner. Kanske var det svårt att flytta från en liten stad i Småland till Stockholm och börja studera på Handels, som är en extrem snobbskola med en hård och tuff miljö. Sveriges elitskola brukar den kallas. Men det kändes som om det var främst en skola för dem som kom från samhällets överklass. Inte för oss andra. Det var en svår bit. Och jag hade inte så många vänner från studietiden. Visst hade jag några vänner från uppväxtåren som också flyttade till Stockholm. Och visst umgicks jag privat med en del kollegor från mina första jobb. Men det kändes ändå som om jag var ensam. Och ju mer jag funderade över ensamheten, desto mer isolerade jag mig. Jag orkade inte umgås med de vänner jag hade. Vilket ledde till att jag kände mig ännu mer ensam.

- Sedan jobbsituationen. Mitt jobb var väldigt viktigt för mig, och jag var inte nöjd med min situation där. På flera sätt. Dels hade jag som jag sa tidigare väldigt höga krav på mig själv i karrären. Jag var Marknadschef med ansvar för affärsutvecklingen. Jag hade varit Försäljningschef. Men det var inte tillräckligt. Inte tillräckligt prestigemässigt. I jämförelse med mina Handels-kamrater. Bolaget var okänt. Det dög inte. Jag tjänade 35.000 i månaden. Det var inte tillräckligt för att betraktas som lyckad enligt "Handels-mallen". Dels hade jag höga krav på mig prestationsmässigt. Jag ville vara den perfekta chefen. Den bästa säljaren. Jag ville ta fram de bästa strategierna. Detta ledde till att jag arbetade extremt mycket. 9 till 24 var ingen ovanlig arbetstid för mig. Ändå kändes det som om det inte räckte till.

- Det var några områden som hade fallit samman för mig. Sedan i februari -98 hittade jag min mamma död hemma hos henne. Hon blev 53 år och dog i hjärtinfarkt plötsligt. Det var ett hårt slag. Jag växte upp med henne som ensamstående mamma och vi stod varandra väldigt nära. 2 månader senare dog min mormor. Som hade tagit hand om mig när jag var liten och mamma jobbade. Det var också svårt. Även om mormor hade levt ett långt liv. Sedan kom det ytterligare ett dödsfall i familjen en månad senare. Allt det här bidrog ytterligare till att livet kändes jobbigt. Vad var meningen undrade jag. Vilket liv var det att leva när ingenting fungerade eller var roligt?

3. - Vad fick du för hjälp?
- När jag bestämde mig för att livet var slut gick jag ju till min husläkare på Sophiahemmet i Stockholm. Jag valde medvetet en sen eftermiddagstid en fredag. Jag tänkte att det måste vara säkraste tiden att träffa en stressad läkare som kunde ge mig sömntabletter. Andra alternativ hade jag funderat igenom och uteslutit. Men det gick inte som jag planerat. Min läkare ställde frågor. Först försökte jag ljuga. Sedan tänkte jag att det var lika bra att berätta vad jag tänkte göra. Mitt liv, mitt val, tänkte jag. Men läkaren övertalade mig i stället att gå med på att träffa en psykiatriker på måndagen. Jag träffade honom några gånger och han lyckades övertala mig att ta emot samhällets hjälp.

- Först var jag skeptisk till vad samhället kunde göra. Jag hade ju inte lyckats må bättre trots att jag försökt att bli av med nedstämdheten under flera år. Men så sa läkaren ett par förlösande ord - "Ge samhället en chans". Och då tänkte jag: "Varför inte? Vad har jag att förlora på det?".

- Eftersom jag hade kommit så långt i min depression att jag hade ett datum för självmordet och allt praktiskt ordnat kring det, var samhällets första insats att erbjuda en plats inom sluten psykiatrisk vård. Jag hamnade på Danderyds Psykiatriska klinik. Där bodde jag under 5 veckor. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig. Men så blev det.

- För mig var detta med inläggningen på en avdelning inom psykiatrin oerhört avgörande. Att komma till min avdelning betydde enormt mycket. Jag fick en väldigt massa hjälp. Det fanns ett team av stödpersonal runt omkring mig. Det var en läkare (psykiatriker), en sjuksköterska, tre skötare, en psykolog, en kurator och en "fritidsterapeut". Dessutom fanns en rad andra människor på avdelningen, som ingick i andra team, men som självfallet ställde upp och gav av deras tid när det behövdes. Dessutom fick jag tillfälle att börja med keramik, som var otroligt kul och som har blivit lite av en hobby för mig. Visserligen misskött nu, men ändå.

- Jag fick börja prata. Om hur jag mådde. Det var det absolut avgörande för att bryta depressionen. Jag hade inte pratat tidigare.Om känslor och så, menar jag. Vad jag tänkte på och hur jag mådde. Det var inga problem som löstes där på sjukhuset. Men jag fick börja prata. Och det var enormt befriande. Hopplösheten vändes så småningom i hoppfullhet. Min livssituation var inte omöjlig. När jag var klar med Danderydsvistelsen slussades jag vidare till öppenvården. Med nya stödpersoner omkring mig. Och till en terapeut för att försätta bearbetningen. För att fortsätta prata.

- Sedan fick jag också antidepressiv medicin. Redan första dagen på sjukhuset. Och det tar jag fortfarande. För att hålla mig "stabil".

4. - Vad var viktigast då? Medicin eller att prata?
- Man kan inte se det så. Depression är visserligen en sjukdom. Men ingen sjukdom som går att medicinera eller för den delen operera bort. Många som mår dåligt kommer idag i kontakt med en läkare på vårdcentralen som skriver ut någon antidepressiv medicin. Och sedan är det bra med det. Det tror jag är en enorm fälla. Det räcker inte med antidepressiv medicin.

- Visst. Det är bra att den antidepressiva medicinen finns. Men det räcker inte enbart med det. Mår man dåligt finns det en orsak till det. Och det måste bearbetas genom samtal. Under tiden som samtalet pågår behöver man hjälp av den antidepressiva medicinen för att må bättre. Och det fungerar. Man mår bättre. Men att tro att medicinen kan ge lyckan tillbaka och ta bort sjukdomen depression är fel tänkt. Det krävs en kombination i de flesta fall.

5. - Vilka reaktioner har du fått från omgivningen?
- Blandade reaktioner. Depression är fortfarande tabubelagt i vårt samhälle. Tyvärr. Jag förstår inte varför. Eller det gör jag. Tidigare, innan jag själv drabbades, såg jag på psykiatrin som något som var enbart för folk som var "knäppa". Mentalt skadade. En hård syn kanske. Men jag visste inget om det. Jag hade inte läst något om det. Det enda jag hade var mina fördomar. Kanske kombinerat med att ha levt i en hård och elitistisk miljö. Men så var det.

- Det är klart att jag var ju skeptisk till detta med att få hjälp av psykiatrin. Och jag hade svårt att se mig själv som sjuk. Sjuk i en sjukdom kallad depression. Jag förstår om andra tänker på samma sätt.

- Men samtidigt är det många som inser att det är inte så konstigt att man ibland kan må dåligt. Att livet far hårt fram med en ibland. Eller vad man ska säga. Dessa människor inser att det inte är konstigare att man kan bli "sjuk i själen" likväl som att man kan få någon annan sjukdom. Dessa människor har lyssnat intresserat på mina erfarenheter. Och en hel del människor har stöttat mig och peppat mig och muntrat upp mig och visat omtanke efter det att jag kom ut ifrån sjukhuset. Dessa människor är i klar majoritet.

- Sedan är det tyvärr så att visst har det funnits människor som anonymt på nätet (min hemsida om depression) t. ex. gett mig konstiga kommentarer med antydningar om att det "inte står rätt till i skallen". Fast det grundar sig ju i okunskap och att de förmodligen inte kommit i kontakt med sjukdomen i deras närhet.

- Ju mer vi som drabbats av sjukdomen pratar öppet om det, desto mer kommer attityderna förändras när människor får kunskap.

6. - Hur ser du på förhållandet mellan stress och utbrändhet och depression?
- Oj, det är en svår fråga. Vad är vad. Ofta tror jag att de frågorna hänger samman. Stress och sedan utbrändhet kan lätt leda till en depression. Det är inte så konstigt.

- När man bränner ut sig i jobbet är det klart att man inte mår så bra. Utbrändhet drabbar ju ofta den som är högpresterande med höga krav på sig själv. När man sedan varit utsatt för stress under lång tid, och man inte orkar med jobbet är det lätt att den stora uppgivenheten och tröttheten kommer. Och i den tröttheten ligger depression nära. Kanske kommer man då in i den onda spiralen som jag upplevt. Att när ett område faller samman "smittar" det lätt av sig på andra. Så glider man djupare in i depressionen. Det tror jag är viktigt att vi inser. Och har kunskap om. För att förhindra att den som drabbats av utbrändhet går långt in i en depression. Det finns ju vägar ut ur depressionen.

- Dessutom. Att lida av sjukdomen depression kan i sig vara stressande. Det kanske man inte tänker på. Men det finns ju inga genvägar till att bli bättre. Det tar tid att komma tillbaka om man varit djupt deprimerad. Och det kan i sig vara stessande. Man får många krav på sig från en del i omgivningen att "ta tag i livet" o s v. Det skapar stess. Men då gäller det att inse att depression är en sjukdom som kräver både tid och rätt insats för att bli frisk från.

7. - Din sjukskrivning, hur har den varit? Hur har det känts?
- Det har väl inte fungerat så bra som man kanske hade hoppats. Mycket är mitt fel. Men i denna fråga kunde samhället ha agerat annorlunda.

- Jag blev ju sjukskriven i samband med att jag lades in på Danderyd. Sedan kom jag ut därifrån och fick ett stort "break" i mitt mående. Jag började må mycket bättre. Tack vare samtal och medicinen. Det ledde till att jag bestämde mig för att flytta från Stockholm till Örebro. Och då tyckte jag att jag inte kunde belasta samhället med att vara sjukskriven. När jag kunde ta ett sånt steg. Så jag friskskrev mig. Så här i efterhand inser jag att det var oerhört korkat. För i kölvattnet av det kom ett agerande från min sida som dels kom att kosta mig mycket pengar, en panikinsats för att bryta arbetslösheten som var det som jag valde i stället för sjukskrivning. Dels ledde det till att tankar kring misslyckande återkom under sommaren 2000. Jag hamnade i en ny depression. Visserligen inte alls lika djup. Men ändå.

- Som tur var visste jag ju då hur jag skulle göra när jag väl insåg att jag mådde dåligt igen. Så jag tog själv initiativ till vård. Men jag hade nog aldrig behövt komma i den situationen om någon, Försäkringskassan eller min läkare hade sagt stopp när jag ville bryta min sjukskrivning. Jag själv insåg inte vad det skulle sluta i. Men de som har annan kunskap om depression borde ha insett att det var för tidigt att gå tillbaka till att "vara frisk" när man haft sjukdomen depression. Det tar tid att bli bra. Och man måste ge det den tiden. Nu fick jag börja om med en ny sjukskrivning i augusti 2000.

- Jag är dock glad att ha varit sjukskriven. Det har behövts. Det känns som om att nu får jag verkligen den tid jag behöver för att reda ut det som blev fel i mitt liv tidigare. Och jag får möjligheten till en ny start. En andra chans. Det är väl härligt! Och jag tar den!

8. Du gör skillnad på djup depression och depression. Vad menar du?
- Det finns en lång lista på symtom som måste vara uppfyllda, i alla fall några av dem, för att man ska ha sjukdomsdiagnosen depression. Men så använder vi det ju inte i dagligt tal. Därför brukar jag försöka säga djup depression när jag menar sjukdomsdefinitionen. Men ibland slarvar jag.

- Annars säger vi ju ofta att vi är deprimerade. När vi egentligen menar att vi mår lite dåligt psykiskt. När det är lite jobbigt i livet. Men när vi egentligen inte har en depression. Det är ju så att livet går lite upp och ned för oss alla. En del säger depression för enkelt.

- Sedan när vi har sjukdomen depression finns det ju också olika grader av hur länge vi haft sjukdomen och hur allvarlig den har "brutit ut". Då försöker jag också förtydliga mig genom att lägga till djup.

-- Det är ingen stor sak att göra skillnad på begreppen. Men det kan vara bra ibland.

9. Var befinner du dig nu?

- Jag valde tyvärr fel strategi att hantera mitt återfall i somras. Jag provade narkotika för att fly bort, och det blev flera gånger. Inte helt ovanligt det heller. Och det tog lång tid att inse att jag var fast i ett beroende. Flera månader. Men nu är jag drogfri, men har fått ytterligare ett område att arbeta med. Det kräver en hel del mental insats från min sida. Fast det går bra.

- Sedan har jag haft otur med mina terapeuter och fått byta ett par gånger. Men jag går regelbundet i terapi. Jag äter min antidepressiva medicin. Och jag försöker med hjälp av olika insatser från samhället finna min plats i yrkeslivet. Det kommer att ta lite tid till innan jag är redo för att börja jobba igen. Men jag försöker så gott jag kan att finna tålamodet att inse att tiden jobbar för mig.

- Som tur är har jag min hemsida att hålla mig sysselsatt med. Att fila på och förbättra hela tiden. Jag har lagt ned en hel del tid på att skriva en bok om min sjukdom, vad som ledde mig in i den, vad som hände, hur jag blev fri från depressionen och vilka råd jag har att ge andra. Boken är klar och finns på min hemsida!

- Jag skulle inte kalla det att jag lider av en depression idag. Visst, det kan kännas tungt fortfarande. Men det är en helt annan sak än det jag menar med depression. Jag tror att det fortfarande står depression på mina läkarintyg, men jag skulle vilja ha något annat namn. Fast kanske är det den enda sjukdomsklassificeringen som finns på min situation.

10.- Vilka råd har du att ge läsarna? Sammanfattningsvis.

• Har du mått dåligt under en längre tid? Och har livet känts tungt och ohanterligt? Då kan du ha drabbats av sjukdomen depression. Du måste acceptera att det är en sjukdom. Men en sjukdom kan man bli frisk från!


• Har du mått dåligt en kortare tid. Då kanske du har drabbats av en släng av sjukdomen. Även det kan man bli frisk från!


• Ha tålamod! Det är svårt. Jag vet. Men det är nödvändigt. Kom ihåg att tiden arbetar för dig!


• Gå aldrig tillbaka till arbetslivet för tidigt. Känns det inte bekvämt att gå tillbaka - kräv din tid som sjukskriven.


• Är du osäker på vad som är rätt situation att gå tillbaka till, om jobbet varit en del av orsaken. Se till att få hjälp att reda ut vad som är bäst för dig. Samhället har resurser för det.


• Antidepressiv medicin är bra. Men för att bli fri från depressionen behövs oftast samtal också. Dessa två i kombination är en stor del av nyckeln till att bli fri tror jag.


• Med samtal menar jag inte bara med vänner och nära. Utan professionellt samtalsstöd. Kräv din rätt till terapeut om du har drabbats av en djupare depression. Tyvärr kan väntetiden vara lång om du inte kan betala privat.


• Om du tror att någon i din närhet lider av depression. Var inte rädd att fråga hur den personen egentligen mår. Du kan inte utlösa ett självmord. Men du kan rädda ett liv genom att lyssna och tala om vad du vet om hur man kan bli fri från en depression.

Kontaktinfo om Magnus Callmyr
E-mail: magnus.callmyr@swipnet.se

Till Månadens gäst mars 2001
Tom Hägg Qi terapeut som sedan 15 år hjälper människor tillbaka till ny energi genom ljusakpunktur. Speciellt bra för de som är trötta, stressade och utbrända.

Till Månadens gäst februari 2001
Siv Teresia Vikner berättar om varför det är viktigt att lära sig meditera. Hon håller regelbundet kurser som du kan deltaga i. Hon reser även till din ort om ni när några stycken som vill lära er.

Till Månadens gäst januari 2001
Marie berättar om sin egen väg tillbaka från stark stress och sjukskrivning.

Till Månadens gäst december 2000
Björn Melander musiker och producent av avslappningsmusik.

Till Månadens gäst november 2000
Ylva Franzén Erotikpedagog som pratar om stress, sex och hur viktigt det är med njutning. Hon har kurser för stressade par m.m.

Till Månadens gäst oktober 2000
Birigt Eriksdotter sjukgymnast som pratar om rehabilitering av utbrända och ger antistressråd.

Till Månadens gäst sep 2000
Irén Svensson Nylén. Homeopat som pratar om stress och utbrändhet ur sitt komplementära helthetspersperspektiv.

Till Månadens gäst aug 2000
Christina Moraeus.Utbildare i arbetsmiljö. Inspirerande talar som reser över hela Sverige.