Månadens gäst oktober 01

Längst ner på sidan finner du alla de andra som varit Månadens gäst. Mycket läsvärda tips!

Nina Vestlund:

Jag vill göra saker grundligt, därför har jag bränt ut mig två gånger!

Eftersom jag har beskrivit min väg tillbaka måste ju Nina Vestlund få beskriva sin väg. Nina och jag skrev boken Nya bränn inte ut dig tillsammans. Hon är en av de klokaste och mest kärleksfulla jag känner. Hon har hjälpt mig till många bra steg och insikter. Liksom jag har hjälpt henne.

Ibland håller vi föredrag tillsammans. Då du - då får publiken oerhört mycket kunskap koncentrerad.

Nina Vestlund om sig själv:

• 53 år
• Jobbar som chefscoach med särskild uppgift att lära ut signaler om risk för utbrändhet och att spåra människor i farozonen.
• Har tillsammans med Barbro Bronsberg skrivit Bränn inte ut dig!
• Bor i Stockholm.

Jag vill göra saker grundligt, därför har jag bränt ut mig två gånger!

Skämt åsido, det var inte riktigt så det var.

Jag vill gärna förklara hur det blev så, jag som kunde allt om utbrändhet, i synnerhet när jag brände ut mig andra gången.

Vi, Barbro Bronsberg och jag, brukar hävda att det är tre områden man ska vara observant på när det gäller riskerna för utbränning:

• arbete
• privatliv
• och personlighet

När det gäller arbetet ska det vara lagom stressigt, dvs. det gör inget om man har stresstoppar ibland, bara det planar ut däremellan och man kan jobba någorlunda lugnt. Det är inte farligt att jobba intensivt eller hårt - om man ser till att koppla av.

För att man ska må bra i längden på jobbet behöver man också känna att man kan påverka sin situation, vanmakt är annars en ytterst påtaglig stressfaktor.

Privatlivet ska balansera jobbet, dvs. man behöver ha en meningsfull fritid. Är jobbet intensivt och stressigt behöver man göra nåt helt annat när man är ledig. Inte fylla den lediga tiden med ytterligare stressande aktiviteter, utan även se till att det finns tid för att göra ingenting. Jag återkommer till det.

Och sen kommer man till personligheten - här ligger min känsliga punkt: Om man som jag är en person som ligger i riskzonen för att bränna ut sig så är man i regel en person som är lätt att entusiasmera, man tycker att många saker är kul och viktiga och man säger nej till alldeles för få. Och personligheten är svårast att göra nåt åt.

Jag varken kan eller vill göra om mig. Men mitt beteende har jag i viss mån lyckats modifiera; idag kan jag säga nej för att jag ser att jag inte orkar göra allt jag egentligen skulle vilja.

Jag har lärt mig att jag inte måste skynda mig i allt jag gör.

Jag har skurit ned på mina engagemang och jag ser till att få vila.

Men när jag brände ut mig andra gången, då trodde jag dels att jag hade koll på mig eftersom jag "kunde allt" om utbrändhet och stress. Men jag hade inte koll på mig.

När jag hade drivit mig vansinnigt hårt i några år och egentligen var dödligt trött, så reagerade min kropp med att fortsätta i samma rasande takt. Jag kunde helt enkelt inte få stopp på mig. Och det är vad som händer, det sker en faktisk kemisk process i kroppen som gör att man springer vidare fast man med hjärnan har slagit till alla nödbromsar! Det gäller inte bara mig, det gäller alla som sliter så hårt.

Så när jag förstod och slog larm till mig själv, då var det alldeles för sent.

Båda gångerna jag brände ut migh

Båda gångerna fick jag samma symtom, dels kraftiga inflammationer i de stora lederna, dels depression. Det är svårt att säga vad som kom först, det vet jag inte ens ida

Nu är det åtta år sedan jag brände ut mig senast och jag har fortfarande sviter av att jag slet ned mig.

Det som är jobbigast att hantera är att jag så lätt blir stressad. Stressreaktionen står inte alls i proportion till det som stressar mig, det räcker med att jag t ex ser en lapplisa eller en polis och det leder till att jag får full stressreaktion med kraftig rädsla och intensiv hjärtklappning.

Jag har fått förklaringen att den långvariga stress jag utsatte mig för tio år sen har lett till en kemisk förändring i hjärnan. Ingen vet om det kan läka ut men helt klart är ju att det i såna fall tar oerhört lång tid. Min tro är dock den att den fiffiga kroppen kommer att kompensera denna skada på något annat sätt.

Jag blev tvungen att förändra mitt liv

Jag tvingades förändra mitt liv. Det fanns ingen annan chans för mig att leva vidare. Det var helt enkelt inte inom rimligheternas gräns att fortsätta som tidigare, det hade jag ju facit på. Och det var helt omöjligt att ens tänka sig det.

Än idag när jag tittar i mina almanackor från början av nittio-talet, blir jag illamående. Det är ett mycket starkt obehag ännu så här långt efteråt.

Men förändringen har tagit tid. Det gällde att ta ett steg i taget:

1. Först måste jag få kroppen att fungera någorlunda. Det var svårt och tog lång, lång tid. Flera år.
2. Sen var jag tvungen att på ett eller annat sätt göra mig av med mitt företag. Jag drev en reklambyrå med som mest 12 anställda. Det gällde för mig att de skulle ha fortsatt försörjning. Avvecklingen var helt klar först tre år senare.
3. Därefter kunde jag börja förändringen av det som fanns i mitt privatliv. Att sälja så mycket som möjligt för att pröva om det lättade trycket på mig, att göra mig av med olika åtaganden, att minska pressen på mig så mycket jag bara klarade av. Den stora rensningen var jag klar med hösten 98.
4. Sen var det dags att hitta vad jag skulle jobba med framöver. Det tog också sin rundliga tid. En period jobbade jag på halvtid med lite av varje på en konsultfirma och sedan ett år tillbaka jobbar jag mer renodlat som chefscoach. Det är roligt och intressant och jag behöver inte ta med mig arbetet hem. Ovant och väldigt skönt. Det är sant.

Jag tog faktiskt ett steg i taget. Det hade varit helt omöjligt att ta itu med allt på en gång och jag orkade inte se mer än ett problem i taget. Det gällde att få mig i balans efter varje kraftåtgärd innan jag kunde gå vidare och känna in vad som var nästa nödvändiga steg.

Men fortfarande går allting väldigt fort när jag är igång.

Jag har aldrig kunnat jobba långsamt, trots olika försök. Jag kan inte gå sakta eller äta lugnare, det går inte. Däremot kan jag ta det lugnare i kassaköer och jag kör bil mer sansat än förut - medvetet har jag nu en bil med automatlåda för det sänker min stress. Med automatlåda känner jag inte att jag måste komma iväg först vid grönt ljus…

Jag har mitt temperament, min personlighet, och det är på samma sätt som förut, lätt för mig att bli engagerad och jag känner heller inte när jag är trött. Jo, lite mer än tidigare men ändå alldeles för sent.

Det som fungerar för mig är att gå på klockan.

Jag kan inte sluta jobba när jag är nöjd - för jag blir inte nöjd, jag tycker alltid att jag kan göra lite till. Det vet jag nu. Jag har lärt mig att sätta upp tider för när jag ska börja jobba och när jag ska sluta. Det följer jag, inte slaviskt, det behöver jag inte, men det funkar med klockslagen som huvudriktlinjer. När jag jobbar, då ger jag järnet.

Det är inte farligt att jobba hårt!

Nej, verkligen inte. Vi alla är byggda för aktivitet, inte för stillasittande. Men - vi har glömt en viktig beståndsdel i vår vardag. Varje dygn ska innehålla tre komponenter:

1. Aktivitet - och stundtals gärna intensiv sådan
2. Sömn - och det brukar vi försöka att se till att vi får
3. Återhämtning. Det är återhämtningen vi har tappat bort. En gammal romersk munk beskrev det som "vita contemplativa" - kontemplativt liv. Det är den tid vi ägnar att göra ingenting, till att ströva i naturen, meditera, gå i kyrkan eller lyssna på musik. Den tid då vi vilar, fast i vaket tillstånd och vi försöker få lugn i själen och rensar ut intryck ur vårt system.

Att motionera hör inte hit, inte heller att läsa böcker eller titta på teve, för i alla de aktiviteterna stoppar vi i oss nya intryck. Och det är just intrycken, det vi inte har nytta av, som vi behöver göra oss av med eftersom vi får i oss alldeles för mycket varenda dag.

Idag, efteråt, är det väldigt tydligt att jag behöver betydligt längre tid för att vila upp mig än jag behövde innan jag brände ut mig 1993. Mycket längre tid. Förr kunde jag jobba stenhårt i flera veckor innan jag tog en rejäl paus på nån dag eller så. Om jag jobbat hårt 3-4 dagar i rad nu, då tar det mig flera dagar innan jag är okej och kan fungera hyfsat. Men det är klart, jag är åtta år äldre nu också.

Förändringarna gjorde ont.

Förändringarna gjorde ont. Riktigt ont. Varje steg innebar en smärtsam insikt om att det fanns en massa saker som jag inte skulle fortsätta att göra eller ha i mitt liv. Ingen människa gör nån förändring om man inte är absolut tvungen

.

Det ligger nåt i att man vet vad man har men inte vad man får. Och man måste kunna se att man har något att vinna på att förändra sitt liv.

Jag förstår idag att jag hade en väldigt underlig uppfattning om vad arbete är. Det innebar mycket mer än att göra sitt bästa varje dag, det jag försökte var att överträffa mig själv varje dag. Man måste slita och gno hela tiden, ingenting fick vara lätt och roligt. Man måste vara upptagen av "viktiga" saker hela dagarna, det var inte paus annat för än att nån gång slinka in på toa. Upp tidigt på morgonen och så full fart hela dagen.

Och jag menar verkligen full fart. Börja med 150 knyck på morgonen och sen öka successivt! Och fritiden var lika hektisk med olika styrelseuppdrag, massor av vänner, motion och nyttiga kurser. Helnipprigt.

Ingen kan komma till mig och påstå att det finns andra som klarar ett sånt liv. Det är inte sant, det är inte ens möjligt.

Fast vissa försöker visa upp en fasad som visar just detta jag beskrivit. Men det går inte, bakom fasaden är det aldrig som det ser ut på utsidan. Aldrig. Det är heller inget att stå efter. Man hinner ju aldrig uppleva livet.

Mitt nya liv är mycket bättre.

Idag är jag glad över mitt nya liv, min vardag är mycket lättare idag än för tio år sen.

Jag kan planera min tid själv och är inte alls lika beroende av att samordna mig med andra, jag behöver inte vara en förebild på samma sätt som när jag var chef, jag behöver inte splittra mig på för många olika saker (läs: administration) utan kan lägga största delen av min kraft på att producera. Det känns lätt, jag har massor av kunskaper och färdigheter som jag kan använda, nu när jag är i "erfarenhetsåldern" och kan dela med mig av ett verksamt liv.

Det jag värderar mest - och det jag jobbar med för att inte glömma bort - är att jag vill känna mig fri. Jag vill känna att jag har råd att ta det lugnare ibland, att jag inte är tvingad att omsätta stora pengar för att ha råd att leva som jag vill.

Jag vill framförallt ha tid. Tid att på riktigt bry mig om andra och inte som förut bli stressad och avbryta när någon använder lite onödigt många ord för att berätta nåt för mig.

Jag vill kunna njuta av att lyssna på andra och inte behöva ta upp all tid för mig. Det finns ju faktiskt andra som har tänkt och upplevt saker och inte bara jag.

Jag vill ha friheten att kunna göra sånt som skänker mig tillfredsställelse oavsett om det är nyttigt eller inte - eller bara för att det är kul.

Jag vill också ha friheten att slippa vara rädd. Det som är rätt är att känna kärlek. För mig är nämligen motpolen till rädsla kärlek. Om jag är fri från rädsla har jag all möjlighet att känna värme och kärlek. Det är en mycket större njutning att kunna omfatta andra med värme, än att knappast våga närma sig andra för att man är så instängd i sig själv av ren och pur skräck för att gå under.

Jag får lägga ner ganska mycket energi på att hålla mig i balans.

Och det kommer jag at få göra resten av mitt liv. Det går bra i olika perioder. Men jag är inte sån att jag plikttroget lever rätt varje dag och sköter mig exemplariskt. Det går inte.

Jag kan jympa flera gånger i veckan men efter ett par månader står jag inte ut längre, då upplever jag att det har blivit slentrian. Men jag slutar inte att motionera, men jag är tvungen att motionera på nåt annat sätt. Då får jag cykla ett tag, eller simma. Så är det med allt.

Jag kan dricka te istället för kaffe, det håller en period, men sen blir det för trist. Då blir det kaffe ett tag igen. Eller så äter jag bara grönt i en period för att sen gå tillbaka till kött.

Men det är bra, det funkar för mig och jag har slutat anklaga mig för att jag inte klarar av att vara perfekt. (Det var väldigt jobbigt att försöka vara perfekt.)

Det är viktigare än någonsin att vara i harmoni med sig själv och vara så trygg i sig själv som man bara kan. Vår tid full av förändringar som kommer allt snabbare och vi upplever just nu en omvälvning i samhället som kommer att pågå under i alla fall större delen av det liv jag har kvar här på jorden.

Vi som inte är troende behöver lita till oss själva och veta att vi klarar oss. Det allra, allra viktigaste för mig för att vara i balans är att jag klarar av att ha en positiv inställning. Hjärnan kan faktiskt inte skilja på fiktion och verklighet och därför kan man lika gärna mata den med positivitet en masse som med skepsis eller cynism eller vad det nu är.

Jag säger som Marika Stiernstedt:

"All grämelse, långsinthet, hat, ovilja är gift.
Allt gift skall bort."

Boktips

De här böckerna vill jag gärna rekommendera för den som vill leva positivt:

• Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Ben Furman, Natur och kultur 2000.
• Who moved my cheese? Spencer Johnson. Vermilion 1998.
• Den svenska högtidsboken. Red. En bok för alla 2000
• Ledarskapets Tao. John Heider. Wahlström&Widstrand 1991.
• Om konsten att samtala. Anders Engquist. Rabén&Sjögren 1991.

Nina Vestlund
Telefon 08 84 30 70
E-post till Nina

Till Månadens gäst september 01
Eva berättar hur hon resonerar för att hantera sin stress genom kognitiv beteendeterapi.

Till Månadens gäst augusti 01
Barbro Bronsberg som berättar om sin väg tillbaka från stress och utbrändhet.

Till Månadens gäst juni juli 01
Inga Mari Solders. Rosenterapeut som även har kurser i tystnad och retreat.

Till Månadens gäst maj 01
Lena Hammarbäck berättar bl.a om hur hon arbetar med rehabilitering av utbrända i grupp. Hon arbetar mycket med människor i skolan.

Till Månadens gäst april 01
Magnus Callmyr berättar om sin depression och vägen tillbaka. Bra information som du kan ha nytta av liksom att besöka hans hemsida.

Till Månadens gäst mars 2001
Tom Hägg Qi terapeut som sedan 15 år hjälper människor tillbaka till ny energi genom ljusakpunktur. Speciellt bra för de som är trötta, stressade och utbrända.

Till Månadens gäst februari 2001
Siv Teresia Vikner berättar om varför det är viktigt att lära sig meditera. Hon håller regelbundet kurser som du kan deltaga i. Hon reser även till din ort om ni när några stycken som vill lära er.

Till Månadens gäst januari 2001
Marie berättar om sin egen väg tillbaka från stark stress och sjukskrivning.

Till Månadens gäst december 2000
Björn Melander musiker och producent av avslappningsmusik.

Till Månadens gäst november 2000
Ylva Franzén Erotikpedagog som pratar om stress, sex och hur viktigt det är med njutning. Hon har kurser för stressade par m.m.

Till Månadens gäst oktober 2000
Birigt Eriksdotter sjukgymnast som pratar om rehabilitering av utbrända och ger antistressråd.

Till Månadens gäst sep 2000
Irén Svensson Nylén. Homeopat som pratar om stress och utbrändhet ur sitt komplementära helthetspersperspektiv.

Till Månadens gäst aug 2000
Christina Moraeus.Utbildare i arbetsmiljö. Inspirerande talar som reser över hela Sverige.